Reflektion
Ibland kommer verkligheten i fatt mig - allt det otroliga som hänt mig under de senaste 4åren. När det händer ryser jag och blir varm i kropp och själ. För vem skulle trott att jag, av alla männsikor skulle klara av att föda och uppfostra två helt underbara små killar. Att jag får vara med och vara en del av deras liv är jag tacksam över varje dag.
Jag är en otroligt stolt mamma och ibland bör man stanna upp och reflektera...Det gjorde jag i går när jag lämnade Ludde på dagis i vanlig ordning. Han skuttade ur bilen (sitter fram med mamma stora killen!) sprang in på gården till de andra barnen och rakt fram till bästisen Ella. Dagis skulle till bygdegården på sångstund så fröken ropade att barnen skulle ställa sig två och två i ett led efter henne.
Ludde och Ella greppade varandras händer och ställde sig i ledet medan dom bubblade med varandra om allt möjligt, sandlådor, racerbilar, traktorer, gungor, vems pappa som är bäst etc, ja sånt som är viktigt för en 3åring :-) Plötsligt gick det upp för mig hur stor min lille kille har blivit. Jag tycker inte alls det var längesen som jag tog ett clear blue (grav test) och det visade det ökända + tecknet och jag bölade i dygn och undrade hur detta skulle gå. Det känns som det var igår som vi kom hem med vårt lilla knyte från förlossningen stolta som tuppar över vårt underverk och nu vips så är han en stor kille som har en egen bästis som han delar de mesta med...scary hur fort tiden går! Just nu pratas det vilt och brett här hemma om Kalles (4åring på dagis) kalas som äger rum i helgen och Ludde är så förväntansfull.
Fick dra lite på mungiporna idag oxå när jag hämtade från dagis. Det var så tyst på dagis när jag kom efter lunch för att hämta hem Ludde så jag smög in och hittade alla barnen i "skolsalen" där hade rummet plötsligt blivit sjukhus och barnen lekte doktor. Ludde och Ella var klädda med långa vita rockar som släpade ända ner på marken, dom hade var sin operationsmössa på huvudet och stetoskop i öronen och var i full färd med att undersöka lilla mjukishunden som hade ont i magen :-) Åh önskar jag hade haft kameran!!
My kom med hela foten i ett bandage och barnen förklarade ivrigt i munnarna på varandra att My ramlat och slagit sig, fått ett sår, som blivit infekterat och äckligt och att dom nu kanske måste amputera ha ha ha!
Ja vad kan man säga, barn berikar livet på så många sätt som jag aldrig kunnat ana och att jag får vara med på en sån resa och fått sånna underbara fina perfekta barn gör mig varm och lycklig i mammahjärtat flera gånger om!
Jag är en otroligt stolt mamma och ibland bör man stanna upp och reflektera...Det gjorde jag i går när jag lämnade Ludde på dagis i vanlig ordning. Han skuttade ur bilen (sitter fram med mamma stora killen!) sprang in på gården till de andra barnen och rakt fram till bästisen Ella. Dagis skulle till bygdegården på sångstund så fröken ropade att barnen skulle ställa sig två och två i ett led efter henne.
Ludde och Ella greppade varandras händer och ställde sig i ledet medan dom bubblade med varandra om allt möjligt, sandlådor, racerbilar, traktorer, gungor, vems pappa som är bäst etc, ja sånt som är viktigt för en 3åring :-) Plötsligt gick det upp för mig hur stor min lille kille har blivit. Jag tycker inte alls det var längesen som jag tog ett clear blue (grav test) och det visade det ökända + tecknet och jag bölade i dygn och undrade hur detta skulle gå. Det känns som det var igår som vi kom hem med vårt lilla knyte från förlossningen stolta som tuppar över vårt underverk och nu vips så är han en stor kille som har en egen bästis som han delar de mesta med...scary hur fort tiden går! Just nu pratas det vilt och brett här hemma om Kalles (4åring på dagis) kalas som äger rum i helgen och Ludde är så förväntansfull.
Fick dra lite på mungiporna idag oxå när jag hämtade från dagis. Det var så tyst på dagis när jag kom efter lunch för att hämta hem Ludde så jag smög in och hittade alla barnen i "skolsalen" där hade rummet plötsligt blivit sjukhus och barnen lekte doktor. Ludde och Ella var klädda med långa vita rockar som släpade ända ner på marken, dom hade var sin operationsmössa på huvudet och stetoskop i öronen och var i full färd med att undersöka lilla mjukishunden som hade ont i magen :-) Åh önskar jag hade haft kameran!!
My kom med hela foten i ett bandage och barnen förklarade ivrigt i munnarna på varandra att My ramlat och slagit sig, fått ett sår, som blivit infekterat och äckligt och att dom nu kanske måste amputera ha ha ha!
Ja vad kan man säga, barn berikar livet på så många sätt som jag aldrig kunnat ana och att jag får vara med på en sån resa och fått sånna underbara fina perfekta barn gör mig varm och lycklig i mammahjärtat flera gånger om!
Kommentarer
Trackback
